Har funderat lite på det här med att skriva om mitt mående, och har kommit fram till att jag i första hand skriver för mig själv. 

Det hjälper faktiskt att skriva av sig, men vem är intresserad att läsa om det...?

I morgon bär det av till Göteborg på permission, ska bli jätte skönt att slippa ängsätra om så bara för nån natt, dessutom åker jag till skåne och hälsar på mormor och morfar på måndag.Får se hur länge jag stannar.  

För några månader sedan dog en av mina bästa vänner. Jag klandrar mig själv väldigt mycket. 

Alla säger att hon gjorde valet och att det inte finns något jag kunde göra. 

Men jag visste ju hur hon mådde, om bara jag hade orkat finnas tillhands för henne på ett bättre sätt hade hon kanske inte dött. 

E, jag saknar dig och jag är jätte ledsen för att jag inte kunde hjälpa dig. 

Jag vill ha tillbaka dig, vill vara där du är. 

Ibland undrar jag om det inte vore bättre om jag också var död, mitt liv är inget värt ändå, och då får vi vara tillsammans igen...men jag låter bli och försöker kämpa vidare. 

Emma

-har haft en tuff dag, blev skickad till psykakuten i natt..

LPT (tvångsvård), blev resultatet, och ja.. vad ska man säga? 

Träffade läkaren igen i eftermiddags och hon skrev av tvångsvården och skickade hem mig. 

Något besviken måste jag säga.

Idag bor jag på ett hem för missbrukare trots att jag inte själv har något missbruk. Värdelöst!

Men nu har äntligen socialtjänsten fattat hur mycket jag hatar det här, så imorgon får jag ett nytt boende hemma i Göteborg. Äntligen!

Tiden här på ängsätra har varit allt annat än bra, ville inte hit från första början..

Så ikväll är det packa som gäller.

När jag träffade läkaren idag fick jag äntligen lite riktig hjälp mot min ångest, cisordinol!

Som ni kanske har förstått av titeln på min blogg, så är jag bipolär (manodepressiv). Inget jag skulle önska min värsta fiende! Ett bipolärt liv är inget värdigt liv, extrema hurmörsvängningar, ångest, ätstörningar och sömnsvårigheter är vardag för mig. 

Har iallafall fått en ny öppenvård, en bipolärmottagning, så nu hoppas jag att det funkar bättre och att jag ska få bättre hjälp till att klara av min vardag utanför sjukhus. 

Jag har tillbringat större delen av de senaste 10 åren på sjukhus, och mitt självskadebeteende ska vi inte ens prata om. 

Önskar att jag kunde hitta bättre sätt att lösa min ångest på än att skada mig. Jobbar på det, men är långt ifrån fri-

Familjerelationerna är inte så bra. jag skadar nog min familj mer än vad jag tror. inte medvetet naturligtvis men mitt mående drabbar inte bara mig. 

Pappa jag älskar dig <3

Emma